När tröttheten kommer ikapp.

Idag var det som att tröttheten kom ikapp mig. Allt som jag burit på inom mig, all ovisshet om hur det skulle bli i framtiden och hur allt skulle gå till ha nog tyngt ned mig betydligt mer än vad jag trott själv. Och nu när allt har börjat klarna, bilden hur det kommer att bli har börjat framträda och det faktiskt finns en någorlunda utstakad stig att följa så har jag nog börjat slappna av.

Just nu känner jag mig otroligt glad, men också helt och hållet orkeslös. Det är precis som att alla fördämningar har släppt och jag äntligen tillåter mig själv att känna vad jag egentligen känner och inte måla upp en bild över hur jag skulle vilja hur det var. Nu är det som jag vill ha det, eller kommer åtminstone bli inom en snar framtid. Det känns sjukt bra.